English translation
Min syster Paridokht hade genomgått en operation på Karolinska sjukhuset i Huddinge och allt hade gått bra, var där på fredagen och vi skämtade och skrattade. På Pingstafton, lördagen den 3 juni ringde min svåger Noor klockan halv fem på morgonen, han var förtvivlad och sa att jag måste komma. Det gick inte att få något vettigt ur honom – så jag sa bara: jag är på väg. Tog tandborste och åkte direkt till sjukhuset. Var där klockan halv sex och förstod att det ofattbara hade hänt; min syster hade lämnat det jordiska livet.
Nu behövde jag vara stöd till min svåger, tänkte jag. Gick in i sjukhusrummet och tog farväl av min syster innan jag tog med min svåger för att åka hem. På väg från dödsbädden till parkeringen säger jag att vi ska åka hem till mig. Noor säger då: Nej, det går inte, folk kommer att komma eller ringa så jag måste vara hemma. Jag hade tidigare aldrig varit med om att hantera ceremonier och ritualer kring en nära anhörigs bortgång i Iran. Detta var helt nytt för mig. Okay, sa jag, då följer jag med dig. Vi var hemma hos honom vid sjutiden.
Satte genast igång med att förmedla tråkiga nyheten till hennes barn och övriga släktingar runt om i världen. Telefonen gick varm likaså e-post och privata meddelanden via sociala medier. En halvtimme senare började min systers väninnor droppa in. Fick instruktioner om inköp bland annat frukt, dadlar osv. Från klockan 0900 lördagen den 3 juni till måndagen den 5 juni klockan 1900 hade vi över 120 besökare!
Huset var fullt. Alla kom för att delta i sorgen. Det var helt otroligt, väninnorna tog hand om värdskapet, gick runt med brickor med te, några väninnor hade lagat Halva, som är en speciell sötsak, vilken alltid lagas när någon går bort. Det var ett otroligt välordnat kaos som rådde. Alla grät hejdlöst och en del helt hysteriskt. Min svåger Noor och jag var fullt upptagna med att vara till tröst för alla andra. Vi var helt slut på kvällen!
Nu måste allt ordnas med begravningen, under pingstdagen var allt stängt. Annandag pingst den 5 juni – fick jag tag på en begravningsbyrå och bokade möte onsdagen den 7 juni. Min syster hade tidigare talat om för mig att hon ville ha en borgerlig begravning. Begravningsbyrån hade uppmanat oss att ta med annonsen vid vår träff. Ja, det var det första vi gjorde.
I Sverige är det brukligt att man anmäler sig om man avser att delta i begravningsceremonin vilket angavs också i annonsen. Folk fortsatte att komma under hela första veckan efter min systers bortgång. Och nu inträffade det som jag inte hade haft en tanke på, nämligen, att ”Iranier” inte alltid anmäler sin ankomst till en begravningsbyrå! Fick ta några duster – för som väl präglad svensk har jag svårt att förstå varför det ska vara så svårt för människor att anmäla sitt deltagande! Fick flera olika förklaringar, men inga som kunde övertyga mig om att den iranska traditionen var försvarbar i sammanhanget. Alla besök under den första tiden, hade det goda med sig att vi fick ett hum om hur många som kunde antas komma till begravningen och minnesceremonin. Dessutom var det möjligt att ta tillvara alla generösa erbjudanden om hjälp på olika sätt, bland annat, att laga Halva till minneshögtiden, ett måste för alla iranska minneshögtider. Är det inte möjligt för iranier att ta med sig Halva till t ex restaurangen kan man flytta det till något annat ställe där man har den möjligheten. I kapellet ska det finnas tillgång till något litet att äta (oftast Halva i olika former) och vatten eller annan icke alkoholhaltig dryck.
Nu behövde jag vara stöd till min svåger, tänkte jag. Gick in i sjukhusrummet och tog farväl av min syster innan jag tog med min svåger för att åka hem. På väg från dödsbädden till parkeringen säger jag att vi ska åka hem till mig. Noor säger då: Nej, det går inte, folk kommer att komma eller ringa så jag måste vara hemma. Jag hade tidigare aldrig varit med om att hantera ceremonier och ritualer kring en nära anhörigs bortgång i Iran. Detta var helt nytt för mig. Okay, sa jag, då följer jag med dig. Vi var hemma hos honom vid sjutiden.
Satte genast igång med att förmedla tråkiga nyheten till hennes barn och övriga släktingar runt om i världen. Telefonen gick varm likaså e-post och privata meddelanden via sociala medier. En halvtimme senare började min systers väninnor droppa in. Fick instruktioner om inköp bland annat frukt, dadlar osv. Från klockan 0900 lördagen den 3 juni till måndagen den 5 juni klockan 1900 hade vi över 120 besökare!
Huset var fullt. Alla kom för att delta i sorgen. Det var helt otroligt, väninnorna tog hand om värdskapet, gick runt med brickor med te, några väninnor hade lagat Halva, som är en speciell sötsak, vilken alltid lagas när någon går bort. Det var ett otroligt välordnat kaos som rådde. Alla grät hejdlöst och en del helt hysteriskt. Min svåger Noor och jag var fullt upptagna med att vara till tröst för alla andra. Vi var helt slut på kvällen!
Nu måste allt ordnas med begravningen, under pingstdagen var allt stängt. Annandag pingst den 5 juni – fick jag tag på en begravningsbyrå och bokade möte onsdagen den 7 juni. Min syster hade tidigare talat om för mig att hon ville ha en borgerlig begravning. Begravningsbyrån hade uppmanat oss att ta med annonsen vid vår träff. Ja, det var det första vi gjorde.
I Sverige är det brukligt att man anmäler sig om man avser att delta i begravningsceremonin vilket angavs också i annonsen. Folk fortsatte att komma under hela första veckan efter min systers bortgång. Och nu inträffade det som jag inte hade haft en tanke på, nämligen, att ”Iranier” inte alltid anmäler sin ankomst till en begravningsbyrå! Fick ta några duster – för som väl präglad svensk har jag svårt att förstå varför det ska vara så svårt för människor att anmäla sitt deltagande! Fick flera olika förklaringar, men inga som kunde övertyga mig om att den iranska traditionen var försvarbar i sammanhanget. Alla besök under den första tiden, hade det goda med sig att vi fick ett hum om hur många som kunde antas komma till begravningen och minnesceremonin. Dessutom var det möjligt att ta tillvara alla generösa erbjudanden om hjälp på olika sätt, bland annat, att laga Halva till minneshögtiden, ett måste för alla iranska minneshögtider. Är det inte möjligt för iranier att ta med sig Halva till t ex restaurangen kan man flytta det till något annat ställe där man har den möjligheten. I kapellet ska det finnas tillgång till något litet att äta (oftast Halva i olika former) och vatten eller annan icke alkoholhaltig dryck.
Eftersom Paridokht i samband med vår syster Payande´s begravning, hade gjort klart för mig att hon ville ha en borgerlig begravning och att hon då var väldigt tydlig med att hon förväntade sig att jag skulle se till att hennes önskan på den punkten skulle efterlevas, kände jag att jag måste göra allt vad jag kunde för att leva upp till det. När det gäller borgerliga begravningar är det ingen större skillnad mellan en svensk kontra en iransk begravning. Men, med tanke på Paridokht´s bakgrund med bland annat en nära anknytning till delar av det iranska kungahuset, ville vi visa Paridokht stor respekt genom ett arrangemang med den ursprungliga iranska nationalsången och dito flaggan vid sidan av den svenska flaggan. För musiken i Skogskyrkogårdens kapell (Heliga Korset) svarade vår syster Payand´s barnbarn Pontus och hans kollegor från masterutbildningen vid Kungliga musikhögskolan. Bland dem sångerskan som sjöng ”Jag vill tacka livet” och ”Time to say goodby”, vilket var särskild värdefullt då Paridokht älskade skön sång. Tillsammans bidrog de till en oförglömlig upplevelse. Tre tal var föranmälda, bland annat talade jag på svenska om min syster, även om många av de närvarande inte förstod språket. Paridokht hade ju levt minst en tredjedel av sitt liv här i Sverige.
Med tanke på att ceremonierna var ett praktiskt möte mellan två helt olika traditioner med runt 150 deltagare hade jag med min erfarenhet av vikten av god logistik tillsammans med begravningsbyrån gjort ett minutiöst program som förmedlades av officianten genom hela begravningsakten. Detta var guld värt särskilt när det gällde processionen från kapellet fram till graven. Minnesstunden hölls på restaurang Paradis i Solna, där det bästa ur det iranska köket serverades. Under hela minneshögtiden visades en PowerPoint presentation om Paridokht´s liv i bilder.
För mig, född i Iran men uppvuxen i Sverige, har uppgiften att uppfylla löftet till min syster Paridokht, verkligen varit en utmaning. Trots all min kunskap om olika kulturer och traditioner, har jag tvingats inse att jag själv är hårt präglad av den svenska kulturen. Det har t ex hänt att jag stundtals har haft svårt att fullt ut sätta värde på all den generositet, hjälpsamhet och gästvänlighet som iranier är så väl kända för.
Slutligen vill jag framföra stort tack till begravningsbyrån som gjorde ett utmärkt arbete med att förena två kulturers traditioner under hela processen. Vill också tacka kyrkogårdsförvaltningen i Stockholms stad för personligt och gott bemötande. De ansträngde sig verkligen för att tillmötesgå oss. Sist men inte minst stor tack till Officianten Navid Azad och musiker och sångerska: Daina Mateikaite, violin - Matilda Norlöv, violin - Anna Rubinsztein, viola - Erik Elvkull, cello - Pontus Ahlbäck, gitarr - Sång Helena Hedman.
Rekommenderas varmt: 5 stjärnor
Begravningsbyrån i Älvsjö
Johan Skyttes Väg 200, 125 34 Älvsjö
Telefon: 08 - 711 00 30
Hemsida: http://www.begravningsbyran.net/
Rekommenderas varmt: 5 stjärnor
Begravningsbyrån i Älvsjö
Johan Skyttes Väg 200, 125 34 Älvsjö
Telefon: 08 - 711 00 30
Hemsida: http://www.begravningsbyran.net/
Paridokhts liv i bilder. Paridokht´s life in pictures
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar